måndag 2 november 2009

Pannbiff med lök!

Nu när Gunilla varit i Kenya har vi fått förmånen att få umgås lite extra med Håkan. På söndagen (25/10) kom Håkan hit tillsammans med Bella och Jan G. Vi åt pannbiff med lök och kantareller, njöt av att få umgås, framför braskaminen. Håkan och Dan var på bästa rethumör, eldade på i kaminen och sa ”Vi får allt lägga in en pinne till”, medan vi andra svettades och ropade till dem "Sluta elda!" (framförallt vi damer över 50), men de bara skrattade och la in en pinne till.

På torsdagskvällen (29/10) åkte vi till Josefina i Trollhättan, grattade henne i efterskott och åt en underbar middag tillsammans. Vi drack kaffe och åt nybakade Hallongrottor och hade högläsningsstund ur tidningen ttela, från ett gospelframträdande, som kyrkorna i Trollhättan hade haft tillsammans och där Josefina sjöng solo. Sedan hade Josefina och pappa Håkan en sådan där riktig ”musikpratarlyssnarstund”, som bara musikmänniskor kan ha.

I lördags åkte jag och hämtade Håkan på kortids boendet för att äta lunch tillsammans hemma hos oss igen. Det blev vitlöksmarinerad kyckling och Håkan åt kycklingklubbor med handen för första gången sedan branden. ”De du Gunilla! Hade du varit hemma, kunde du fått en vitlökspuss av Håkan!” Vid kaffedax fick Håkan besök av Harry och Gun-Britt Andersson från Livets Ord i Uppsala. Det blev en stund med starka känslor av återseende, samtal och djup bönegemenskap. Och innan de åkte vidare hem till Uppsala, tog Dan med dem en sväng till huset.

Vid tangentbordet i tacksamhet
Svägerskan Lotta o svågern Dan

2 kommentarer:

  1. Så mysigt det låter! Blev så sugen på att äntligen få till ett besök när jag hörde att Håkan skulle vistas längre ner på gatan på min gamla arbetsplats! Det är en verkligt fin avdelning. Men efter en resa i helgen är vi förkylda allihop, så det är nog bäst att vänta en stund till...

    Skickar en stor kram iaf!!
    /Lotta Willén

    SvaraRadera
  2. Fantastisk läsning. Roligt och gripande på samma gång.Vilken Gud vi har.
    Välsignelse över familjen Gniste och alla de som står nära på ett speciellt sätt.
    //Margareta

    SvaraRadera