I går körde vi upp ifrån Varberg . Rätt som det regnade så kom det en skur. Då tänkte jag på sången ”Skurar av nåd skola falla”.
Den första som vi fick se var Håkan, utan sin gåstol, i korridoren. Det var så fantastiskt att se. Här var det inga problem att gå. Och han kände igen oss på långt håll. Den första kommentaren var: ”Vad hemskt vad lång du är”. Han sa det inte till mig utan till Samuel, min son. Jag är inte längre än Håkan.
Tillbaks till sången ”Skurar av nåd skola falla”. Här har det inte varit några små skurar, utan STÖRTSKURAR av nåd, över Håkan. Det är så fantastiskt det vi ser. Bara att få se honom gå, utan några hjälpmedel. Och att han känner igen oss från långt håll. Den store Läkaren är där med sina skurar (störtskurar) av nåd.
Vi stannade tills Håkan skulle äta och kom tillbaks vid ½2 tiden, för då skulle Dan komma och hämta Håkan för en liten utflykt. Vi åkte till huset och fikade i uterummet. Vi hade en jättetrevlig stund där vi berättade lite om vad bröderna Gniste hade varit med om i sin barndom som officersbarn inom Frälsningsarmén. (Det kan bli en väldigt rolig bok). ”Pastorns barn är alltid värst”.
När vi satt där och pratade så påminde Håkan min om att jag inte skrev något om förra besöket. Jag hann inte, Gunilla kom före och det var så bra det hon skrev. Men jag tänkte tillbaks och kom ihåg att tiden bara försvann när vi var där förra gången.
Då kände man igen Håkan. Då kom undervisaren fram. Vi talade om hur församlingen skall fungera och vad Fristaden hade gått igenom och om hur det var på FA i Varberg. Många intressanta tankar lades fram från Håkan. Jag sa till Inger, nu är han på gång. Diskussionen utgick hela tiden ifrån vad Håkan hade fått uppenbarat genom Guds ord. Håkan är verkligen på gång. Tre timmar bara försvann.
Tillbaks till igår. Efter att ha varit vid huset en stund, så tog Håkan med oss på en sightseeing i Uddevalla.
När vi kom tillbaks till Lasarettet så stannade vi en stund i TV-rummet. Där var det ett program som blickade tillbaks på en programserie. Det var längesedan som jag har sett Håkan skratta så. Tårkanalerna fick verkligen jobba. Håkan sa att det var nog ganska bra att få skratta på det här viset.
Efter 6 timmar så skildes vi och önskade varandra GUDS VÄLSIGNELSE.
”Skurar av nåd skola falla”.
Hälsningar
Per-Göran Gniste
söndag 6 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tack P-G för inlägget!!
SvaraRaderaJa, snacka om skurar av nåd!!
Allt är så stort, så efter varje möte
med Håkan, måste man bara ta tid, med
Gud och tacka så det blir verklighet..
Så stort är det.
Ett inlägg från mej kommer imorgon kväll.
Kram
Gunilla
Oj,Oj vad roligt att höra att brorsan är på gång.När ni diskuterar och även du P-G blir undervisad i olika ämnen.Det är stort vi har mycket att ta vara på och lära av varandra.Nu forsätter vi "bloggare" att be för Håkans Tillfrisknande. "Skurar av nåd skolla falla". Lillan
SvaraRaderaunderbart att läsa!tack Gode Gud för allt du gör för Håkan!Kram och vänliga hälsn.maria o perra med fam.
SvaraRaderaHa ha...det var kanske skratt ifrån "På spåret" ?
SvaraRaderaSjälv skrattade jag så tårarna sprutade, när jag såg det.
När det gäller "Pastorns barn är alltid värst", så går ränderna aldrig ur tror jag. Jag är gift med ett pastorsbarn och det är eh....underhållande för det mesta. Det spelar ingen roll om man är 10 eller 57 år....ett pastorsbarn är alltid ett pastorsbarn, det är min bestämda uppfattning.
Förresten, så är jag är övertygad om att tårar som kommer av skratt är nyttigt :)