Håkans 1.a telefonsamtal!

Nu kommer en hälsning från England. Innan branden hade vi köpt biljetter till England. Håkan och jag skulle åka till ett konferenscentra, ett kloster på landet. Vi skulle vara tillsammans med ledare, från olika länder i Europa, några dagar innan vi skulle åka till Basingstoke, för att vara med på ledardagar med ett bra gäng från Sverige, som har gått samma webbledarkurs i 2 år, som olika ledare uti Europa.

Håkan och jag skulle ta med våra minsta tonåringar, Amelie och Bella, dom skulle ta hand om Nicole och Nova, Johanna och Daniels barn och våra barnbarn, när vi är på ledardagarna och sedan skulle vi ha semester i England. Göra London m.m.

Vi bestämde att resan gör vi som vi har bestämt och nu sitter jag här i England och är så tacksam för att vi gjorde enligt planen.

Att möta alla dessa goda kristna syskon vi har här, som har stått med oss i bön för Håkan och oss i denna svåra tid. Mitt hjärta har vidrörts flera gånger dom här dagarna. Deras kärlek, deras kramar, deras tårfyllda ögon när dom berättar vad Håkan har betytt för dom och att dom har följt med via blogg och mail dessa månader.

Vilken mäktig Gud vi har, vi är en del av ett större sammanhang med vänner och syskon över hela vår värld. Att denna blogg får vara ett redskap för information om Håkan, som gör att många kan åka med oss på den resan vi nu gör med Håkan.

Vi gjorde upp ett schema, där olika vänner och släktingar åker till Sahlgrenska varje dag för att Håkan skall få ett besök per dag under den tid vi är här. I förgår var Gunnar där, det var samma dag som läkarna opererade vänster öga, så Håkan var lite trött men nöjd.

Igår var Arne och Fouad där på besök, rivningskillarna i vårt hus, så fick dom berätta för Håkan hur långt dom har kommit med huset. Peter var också med vid besöket. Just nu kan vi stå i köket och se ner till källaren, eller titta upp och se ända upp till taket, förbi andra våningen och vinden, en underlig känsla, men det blir nog fint när det blir färdigt, någon gång i vår, nästa år.

Idag, har jag här från England, pratat med Håkan på telefon, vilken känsla. Tänk att Håkan har tagit ett steg till, att han nu kan med sina händer, ta upp telefonen, svara och hålla i telefonen under tiden vi pratar, vilket under!!

Alla dessa små steg tillsammans med alla mirakel gör att vi är så tacksamma till den levande Guden för att han i allt är med, dag för dag bär Han oss. Ger Håkan den livsglädje han behöver för att vara motiverad att kämpa för att komma tillbaka till det livet som är ämnat för honom.

Tack! för alla förböner och goda tankar..."för än ett ord är på vår tunga, känner Herren det till fullo.."

Bless you!!
Hugs!
Gunilla