Söndag eftermiddag

Juni månad är en speciell tid där Håkan & Gunilla på olika sätt varit viktiga i våra liv. När jag kom till Fristaden 1991 hade vi alla barnläger förlagda till juni och midsommarkonferensen är fortfarande -som ni alla vet, ett återkommande inslag. 1993 vattendöpte Håkan mig och 1997 vigde han och Gunilla oss samman. Tack gode Gud för allt detta!

Idag, på vår 12:e bröllopsdag, har vi haft förmånen –för första gången sedan månadsskiftet februari-mars, att möta Håkan. Det sista Håkan och jag pratade om (den 26 februari) var mission, utlandsresor och vikten av att uppskatta varandra och det Gud gör i församlingen. Det finns alltid en risk att man blir hemmablind och tar saker för givet.

Plötsligt sa Håkan: ”Så säger Herrens Ande: Det kommer att komma tider då vi är ifrån varandra under så lång tid, att vi hinner längta och riktigt på djupet sakna varandra.”

Vem hade trott då, att han talade profetiskt om något som skulle inträffa endast ett par dagar senare? Vilken chock när telefonen sedan ringde tidigt på tisdags morgonen! På något sätt har det här ändå styrkt mig. Det blir ibland uppenbart att Jesus håller allt i sin hand. Han säger: ”Jag är med er alla dagar, intill tidens ände.” I söndagsskolan sjunger vi fortfarande: ”Tryggare kan ingen vara”.

Håkan fyller år på tisdag och vi lämnade en cd med Josh Groban där han bla sjunger sången ”You raise me up” (Rolf Lovland):

“You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.”

Vi fortsätter att tillsammans lyfta upp familjen och släkten Gniste i våra böner. Vi tror även att Håkan och Gunillas viktiga tjänst ska fortsätta och dessutom bli ännu kraftfullare.

Håkan bad oss hälsa till er alla och berättade att det förmodligen blir en ny operation på onsdag, där man ska transplantera hud till några svårläkta sår på ryggen. Var med och be att allt fungerar som det är tänkt!

Ett tacksägelseämne som Håkan berättade är att han igår var ute för första gången. Det var en sjuksköterska som tog honom i rullstolen ner till huvudingången och sedan runt hörnet och in igen via baksidan. Förutom transporten från Linköping lär detta ha varit det första tillfället för honom att komma ut. Vi förstod att det betydde mycket och han gladde sig över detta.

Efter nästan en timme var det dags för middag och vi kunde bidra med lite efterrätt. Några strån med smultron som barnen plockat. Vi lämnade sedan Håkan för dagen, men vi bär med oss minnet av en fin stund av gemenskap.

Var välsignad! Trevlig sommar!

Mats (vid tangentbordet) & Sarah Samuelson, Uddevalla